Dag 7.

Ögonblicket Sara-Bara-Berg (eller tacktalet som jag tror hon kallade det) har väntat på! Here you go.

När jag var yngre tog jag alltid förgivet att nästan alla barn hade en bästa vän. En allra allra bästa vän som man berättade allt för, litade på till tusen och som man delade samma intressen och fantasier med. Jag växte upp i en skola där sådant förekom. Nästan alla hade en varsin bästis men man kunde ändå leka alla tillsammans. När jag blev äldre och fortsatte till högstadiet var det nästan samma sak där. Alla hade en vän som var det där lilla plusset i kanten och som man hade lite mer förtroende för än någon annan. Det var faktiskt inte förrän jag blev lite äldre än så som jag insåg att det var minst lika vanligt att inte ha någon bästis som att ha en. Jag tycker synd om alla människor som inte har fått uppleva hur det är att ha en riktig bästis. För det lilla positiva som jag minns när jag ser tillbaka på mellanstadiet är Sara. Hade jag inte haft en allra bästa bästis då så vet jag inte var jag skulle ha tagit vägen. Jag tycker sådant är så viktigt i den åldern eftersom man utvecklas väldigt mycket. 

Det finns mycket jag inte kan föreställa mig om jag inte hade växt upp med Sara. Jag hade förmodligen inte varit den person jag är idag. För hon dömer inte och har aldrig aldrig aldrig gjort det. Jag skulle kunna berätta precis vad som helst oavsett hur konstigt det än var så skulle hon ändå inte döma mig. Det har gjort mig ganska trygg som person och har därför väldigt lätt för att vara mig själv med andra människor. Jag uppskattar henne väldigt mycket och jag är väldigt glad att vi hållt ihop så länge. Hon är en av de få vänner jag har som jag kan se mig själv sitta tillsammans med i gungstolen på hemmet. Jag är fruktansvärt rädd om henne för jag vet inte vad jag skulle ta mig till om hon en dag inte fanns. ♥





Sara, Cammo och Ida mina allra allra bästa bästisar! Vi har sedan sjunde klass hängt ihop. Så vi har ganska många år på nacken som gäng. Sex-sju närmare bestämt. Vi har gått igenom mycket och har faktiskt hängt tre åt gången under nästan ett år om man räknar ihop alla incidenter. Nu var det dock väldigt länge sedan. Jag har svårt att beskriva det vi har. Men jag har insett att det är få personer som jag verkligen kan vara mig själv med på samma sätt som jag kan med Cammo, Ida och Sara. Jag vet att de känner likadant. Vi kan flamsa hur mycket som helst, säga precis vad som helst och tycka och tänka hur dumt som helst och ingen av oss tycker att den andra är det minsta konstig. Vi kan vara fruktansvärt barnsliga tillsammans och andra kan uppfatta oss som omogna. Och antingen hatar man oss eller så älskar man oss. Jag är helt säker på att det är så. Det mest sjuka är att vi är väldigt olika varandra (men samtidigt så lika ändå!) och ändå tjafsar eller bråkar vi aldrig. Jag vet inte vad jag ska berätta mer faktiskt. Jag uppskattar verkligen det vi har och jag är så otroligt rädd om det och jag skulle inte för ett ögonblick vilja ändra på något alls. För de är de bästa vänner jag någonsin haft och förmodligen de bästa jag någonsin kommer kunna få, så bra är de! ♥





Och sedan har vi en fjärde också numera. Fia, fina du! Det jag först och främst inte kan förstå är att vi gått flera år och känt till varandra men inte brytt oss om att lära varandra. Tänk så mycket vi har missat! Det var liksom fullträtt när jag lärde känna henne ungefär. Det klickade direkt. Fia är en väldigt klok tjej. Ni ska bara veta hur mycket vett hon bankat in i skallen på mig när jag varit lite förvirrad nu under hösten. Vi skrattar så vi kiknar nästan varje gång vi ses och vi har suttit på varenda fik i stan och gråtit tillsammans. Hon förstår mig så fruktansvärt bra och ibland behöver vi inte ens avsluta en mening för att vi vet att vi tänker precis likadant. På något vis känner jag att vi varit med om samma saker, fastän vi inte har det, kanske för att jag känner igen mig så mycket i henne? Och för att hennes tankar och åsikter ibland kan vara som hämtade ur mitt huvud. Vet ni vad som är så himla bra med Fia (förutom allt det jag redan berättat) att hon är precis lika bra vän med Sara som med mig, hur fint är inte det? ♥

---

Efter att ha skrivit allt detta om mina vänner kände jag att jag skrev alldeles alldeles för lite under "mina föräldrar" jag borde ha skrivit så mycket mer om min fina mamma och hur mycket det betyder att ha växt upp i en familj där jag haft en och samma manlig förebild sedan mina föräldrar (ja, jag brukar säga föräldrar fastän det är mamma och mammas man) flyttade ihop för tio år sedan. I många familjer brukar denna sorts manlig förebild bytas ut flertal gånger. Och jag är så innerligt tacksam att jag inte behövt uppleva det!