"Life is 10% what happens to you, and 90% how you react to it"






Lite feel-good musik som jag lyssnat på i flera år men som alltid hänger med. Modest Mouse är ju bäst förstås!

Mina absoluta favoritband samt favoritlåtarna med dem;


Queen - Under Pressure


Mumford & Sons - The Cave


Glasvegas - Daddy's gone


Kings of Leon - Closer

Igår länkade jag ett par låtar här på bloggen, bl.a. denna. Jag berättade att jag ville berätta en grej för er som påminner mig om låten, eller låten påminner mig snarare om den här händelsen. Dock syns inte inlägget med låtarna idag, jättekonstigt. Men här har ni i alla fall berättelsen/historian/händelsen jag ville berätta om.

Tryck på play och njut och hörrni, det är välvärt läsningen så ta er tid till att läsa!

I somras spenderade jag ett par dagar hos min mormor och min låtsasmorfar i Sundsvall. Vi skulle en regnig kväll åka iväg på min låtsasmorfars pappas grav, vi vandrade kring gravarna och vi får på avstånd syn på en grav där det låg massor av blommor, nallebjörnar och ljus. Min låtsasmorfar frågade min mormor om det var "Ninas" grav. Mormor svarade att det var mycket möjligt. De pratade i låg stämma en stund om att händelsen var mycket sorglig och om att hon var så ung, i samma ålder som mig. Jag funderade på det länge men frågade ingenting. På kvällen när mina morföräldrar gått och lagt sig så satte jag mig i sängen med datorn i knät. Lyssnade på låten upptill och googlade hennes namn.

Nina, hette hon. Var precis som vilken frisk tonåring tills hon en dag kollapsade hemma, hon fick strax efter det veta att hon hade en tumör kring hjärtat. Hon var då bara sjutton år. En lång tid med cellgifter väntade henne innan det började ljusna. Ett par månader gick och situationen blev värre. Hon fick blodförgiftning av cellgifterna och hennes lungor fylldes ständigt med vätska. Läkarna var förbryllade och visste inte vad de skulle göra då hennes cancerform var väldigt ovanlig. Hon fick efter ett tag veta att hon inte skulle leva länge till. Det handlade då om dagar eller i bästa fall ett par månader. Nina var väldigt stark, trots att hon visste att hon inte hade länge kvar att leva. Hon spenderade tiden, förutom med att tampas med sjukdomen, med sin familj, sina vänner och sin pojkvän. Hennes vänner beskrev henne som en väldigt stark och glad tjej och de såg henne aldrig gråta för sjukdomen. Det var hon som tröstade sina vänner när de var ledsna över hennes sjukdom. Nina hade precis träffat sin pojkvän när hon fick veta att hon var sjuk, han var stark och stod ändå vid hennes sida genom hela behandlingen.

När Nina fyllde 18, ett par månader inpå behandlingen så hade hennes familj och vänner planerat flera överraskningar. Hennes sjukdom och svåra biverkningar skulle inte få hindra henne att fira sin 18-års dag. Hennes vänner kom maskerade hem till henne, tog med henne på en biltur med en sjal runt huvudet så att hon inte såg någonting. Hon blev förd till en strand där ett 30-tal vänner stod under paraplyer och sjöng "ja må hon leva" hennes pojkvän hade skrivit en låt till henne som han sjöng för henne under kvällen. Hon berättade själv för dagbladet att det var svårt att hålla tårarna borta då.

En torsdagmorgon i mars avled hon, omringad av familj och pojkvän. Det skedde i stillhet. Hennes bror skriver att de klädde henne i hennes finaste klänning. Begravningen var traditionell. Hennes bror hade skrivit en låt till henne som spelades och hon hade själv valt låten som skulle spelas när familjen la blommor på kistan. Idag ligger hon begravd en bit utanför Sundsvall, hon ville inte få en plats där människor kunde kliva på henne. Det fick hon inte heller, men hon fick en plats med en väldigt fin utsikt.

Jag kan tänka mig att en livstid av oerhörd sorg och saknad följer hennes familj, hennes vänner och bekanta. Den här tjejens öde har verkligen bitit sig fast i mig. Jag grät så att jag skakade när jag läste om henne i dagbladet och vad hennes vänner hade skrivit om henne i sina bloggar.

Så kom ihåg mina vänner, bekanta och er jag inte känner, ta hand om er och uppskatta det ni har. Oavsett hur mycket eller lite ni har, se till att visa hur mycket era nära och kära betyder för er. Det tar inte lång tid att ge er mamma, er vän eller er partner (eller någon annan) en kram! Man förstår inte vad det innebär förrän man själv står inför en svår situation, glöm inte det!

(all information har jag hämtat från dagbladet och bloggar till hennes vänner och bekanta. jag har blivit lite informatöriserad och tycker att det är viktigt med källor!)

Åh, jag började nästan gråta när jag såg detta. Så fint. Har ni inte hört henne sjunga så watch this.